Äntligen är jobbveckan över. Den var omänskligt stressig. Nu är det två någorlunda lugna dagar innan jobbcirkusen tar fart igen. Tur är väl då att jag och Balder är förvisade till att vara på landet när husse bjudit hem sina barndomsvänner.
Vi åker i morgon bitti. Får se hur det går att vara ensam mitt ute i ingenstans. Säkert jättebra. Jag har i varje fall bestämt att jag bara ska sitta på en sten i djupaste skogen och nollställa hjärnan. Det behövs. efter att i en veckas tid vaknat 30 min innan jag ska gå upp av tankarna på allt jag måste hinna med och inte får glömma... Det snurrar som en karusell i knoppen och magen knyter sig. På väg till jobbet var jag redan åksjuk och kraftigt illamående av den snurrande karusellen av tankar.
Plötsligt var de bara där. Lysande röda och himlans fina. Hussen var ute med Balder och jag skulle gå en tur med Elsa men jag vände snabbt på klacken och rusade in för att hämta kameran. Elsa sprang på tomten och rullade sig i äckliga lukter när jag stod med näsan begravd i rabatten med kameran i högsta hugg.
KNÄPP
KNÄPP
KNÄPP
Efter ett tag kommer hussen och Balder hem igen. De går in och stänger dörren och jag hör hur han vrider om låset. Jag har fullt upp med att knäppa bilder med kameran i alla möjliga vinklar så jag ignorerar just då att jag inte har någon nyckel. När det tillslut är för mörkt och lite kyligare säger jag till Elsa att det är dags att gå in. Då minns jag... det är låst och vi har ingen fungerande ringklocka. Då är det tur att man har en Kontstapel Balder som säger till när det hörs konstiga ljud utanför dörren.
VOFF
VOFF
VOFF
Efter en liten stund fattar den disträa hussen vinken och öppnar dörren.
Alltså jag var helt säker på att det var en hund jag hade. En sån som äter köttiga ben och som enligt vissa även småbarn. Idag insåg jag att jag är lurad. Det är en ko jag har i familjen. En idisslande ko. Ja ni ser ju dagens bildbevis. De bilderna säger väl allt? Min ko råmade till och med i morse när vi var och badade. Jo det är sant! Då trodde att det var *gubben som satt i solstolen på stranden som sa MUUUUUUUU. Ja inte bara en gång, utan TVÅ!
Nu vet jag bättre det var B A L D E R heeela tiden.
Jösses!
Nä, nu måste jag googla på "KO" för att se hur man tar hand om en sådan.
*I morse när vi var vid sjön, var det faktiskt en man i badbyxor som satt i en solstol på stranden som sa MUUUU. Det MÅSTE bara varit gubben som lät. För det var bara han där... ja och så vi förstås. :)
Morgonen började med att bilen svängde till Segeltorp och för att därifrån gå till Gömmaren. Det är lite av en chansning om det är fullt av badglada människor eller om det finns plats för en stor hårig badanka. Vi hade tur, för det var tomt på den sidan av sjön vi gick till. Och Balder var så klart inte sen med att dyka i. Elsa nöjde sig med att sitta bredvid oss där det vankades flädersaft och bullar.
Det var helt enkelt en toppenbörjan på en solig Lördag.
Resten av dagen har ägnats åt att måla pergolan vit. I år ska vi minsann kunna sitta där och njuta av ljumma sommarkvällar. Lite svårt är det för en spindelfobiker som mig men det ska väl gå ändå på nåt vis.
Jag kommer ut i hallen som numer ser ut som om något exploderat. Kartongen där alla Nordickorvar legat i som stod på bordet i köket ligger över hela hallen i småsmåsmå flisor.
Mitt bland alla konfettibitar ligger Balder och tittar på mig med sin allra osklyldigaste blick.
Petra: Ojojoj var har du gjort Balder?
Balder: Det var INTE jag. Det är inte klokt, det var något som EXPLODERADE och plötsligt var kartongen överallt. Jag tror helt klart att grannhunden är inblandad.
Jag tittar på Elsa som ligger i favoritfotöljen och tittar på mig. Hon suckar och tänker han är inte klok den där Balder. Tror han verkligen att matte går på den där bortförklaringen?
Balder tittar fortfarande på mig med oskyldig blick och sätter sig upp... Då ser jag kartongbiten som avslöjande hänger kvar i mungipan.
SKYLDIG!
De är rätt bra de där hängande mungiporna. Undrar man något är det bara att kika där så hittar man oftast svaret. Iallafall när Balder är inblandad ;)
